Holamppi är ett område med många träd och terrängformer i Vittisbofjärd. Den lilla sjön Holamppi har blivit en växtplats för lövträd, och på några hundra meters avstånd ligger skyddsområdet Majavapurot, som anskaffades år 2017. Holamppi köptes av stiftelsen år 2019.

Så här skriver Elina Tuomarila, som finslipar sin pro gradu-avhandling i landskapsforskning vid Åbo universitet och arbetar med hållbar utveckling i Helsingfors, om Holamppi. Hon är en av arvingarna som sålde Holamppi till Stiftelsen för naturarvet.

”Jag minns. I april, år efter år under just de dagarna som vi efter vintern tillbringade på den gamla gården vid Norrån i Vittisbofjärd, flög två tranor över oss och skrek med glädje. Mot Holamppi. Alltid Holamppi. I oktober fanns det en eller två mera när de flög bort. Det var länge sedan, och jag besöker Holamppi eller Vittisbofjärd bara när jag går till kyrkogården nuförtiden. Men Holamppi finns kvar.

Hur definierar jag Holamppi, skogen och det omgivande området? Holamppi är en träskig sjö av historier, sorger och glädjeämnen tillsammans med den omgivande trakten. Fast Holamppi breder ut sig flera kilometer, sträcker sig Holamppi i mina minnen till Norråns sagolikt rena vatten, sandvägen som raspar under cykeln, simningen i åns mörka vatten, på väg till sjöss. Under vargtimmen på julafton stjäl jag en stund för mig själv och lägger mig ner på isen för att se hur de första snöflingorna svävar ner. Det djupt gröna skogsbrynet och vattenytan som håller på att bli vit är nyckeln till identiteten.

Till generationerna före oss har den omgivande skogen erbjudit ved och fungerat som skogsbetesmark där korna betade. Holamppi var en förbannelse och en välsignelse. Träden ville inte växa vid kanten av det våta träsklandet, och den europeiska bävern gjorde sitt bästa för att hålla vattenytan hög. Men tranorna kom tillbaka, den tvinvuxna björkdungen vid myrkanten var som en dikt. Skogen utgjordes av den äldre generationens ogjorda och ensamma arbete, vedsamling som kölden sköt upp och öden som fylldes av sorg och glädje. Midsommarnattens promenader längs gamla kärrvägar och skogsstigar.

När den äldre generationen var borta ville vi skydda området. Som en av arvingarna var jag bara tacksam att skogsnaturen vid Holamppi skulle fortsätta sitt liv i lugn och ro. NTM-centralen fick en liten skogsdel som inte hörde till denna helhet. Viktigare än minnena är ändå fåglarnas och däggdjurens revir och Norråns avrinningsområde. Och nu hör allt detta till samma vittras land.

Holamppi är ett monument som under årtiondenas lopp har utvecklats till en minnesplats. Holamppi lärde mig i min barndom att observera och förstå andra verkligheter utom mina egna, naturens och människans. Detta monument är ett levande spår som gör att jag rotar mig i nya skogar och landskap. Mitt landskap och hjärta är annanstans, men Holamppi hålls i minnet oberoende av min egen vilja.

Här annanstans träffar jag tofsmesen öga mot öga för första gången, och när jag stannar i skogen flyger en insekt förbi med sina tunna vingar som släpper igenom kvällssolens strålar. Jag följer dess målmedvetna flyg när den slingrar sig bland träden och försvinner in i skogen. Vem är jag att säga att den inte vet var den är på väg till?”

Foto: Anneli Jussila