Varför beskydda skogarna?

Beskydda urskogarna för den biologiska mångfaldens skull

I Finlands skogar lever fler än 20 000 olika arter. Några tiotal av dessa är trädarter. Vi måste kunna garantera att förutom träden, också tjugotusen andra arter kan fortsätta leva i våra skogar.

Forskning har visat att det finns 833 utrotningshotade skogsarter. Nästan hälften av dem är ryggradslösa djur. Det finns också många utrotningshotade svampar och lavar. De krävande skogsarterna klarar sig med större sannolikhet om man låter dem leva i fred – alltså om man låter bli att avverka skogen.

Att beskydda urskogar är ett effektivt sätt att förebygga minskningen av biologisk mångfald. Att beskydda skogarna minskar också näringsbelastningen i vattendragen – detta faktum har bl.a. lett till Stiftelsen för naturarvets kampanj Raakkumetsä.

Beskydda urskogarna för klimatets skull

Med tanke på att bekämpa klimatförändringen är den viktigaste fråga om koldioxiden finns i atmosfären eller har lagrats någon annanstans. När skogen växer binder den så småningom koldioxid, men efter avverkning frigörs samma koldioxid snabbt; med den finländska industrins produktstruktur på bara några år. Skogens viktigaste inverkan på klimatet kommer just från lagringen av koldioxid.

I en gammal skog är virkesvolymen ofta över 400 skogskubikmeter per hektar, medan genomsnittet i en ekonomiskog är cirka 100. En kubikmeter trä lagrar cirka 1000 kilogram koldioxid. När man skyddar en gammal skog ser man till att ett koldioxidlager som är flera gånger större än en ekonomiskogs inte kan värma upp atmosfären.

Mängden koldioxid som binds beror mest på mängden klorofyllkorn, alltså organeller som binder koldioxid. Ett stort träd har flera gånger mer grönt än ett litet. Därför binder ett stort träd mer koldioxid än ett litet. Det här kan man konstatera genom att räkna årsringar, eftersom volymmått ibland kan vara vilseledande.

Ett stort träds 0,3 millimeter tjocka årsring som motsvarar ett års tillväxt innehåller tio gånger så mycket koldioxid som en 3 millimeter tjock årsring på ett litet träd. Och finländska träd fortsätter växa i flera århundraden; tallar till och med femhundra år. Att beskydda en gammal skog gör alltså Finlands kolsänkor effektivare.

Dessutom binder skogens jordmån minst lika mycket koldioxid som träden, ofta mycket mer. Efter kalhuggning och jordbearbetning upplöses jordmånens koldioxidlager, och mängden är till och med större än mängden koldioxid i träden i en skog som är mogen för avverkning. I urskogen är den tjocka råhumusen och koldioxidmängden som bundits i marken under flera årtusenden som störst.

Urskogarna ger glädje till människan och hela planeten

Urskogarna erbjuder en mångsidig, intressant terräng för utflykter, en outsinlig inspirationskälla för konstnärer, och en oersättlig plats för lärande för alla åldrar. I urskogen kan vi alla se och uppleva naturens kretslopp och mångfald. Mitt bland stora träd, mosstuvor, murkna trädstammar, sorlande bäckar och kärr kan människan ofta känna sig mycket liten – på ett positivt sätt.

Djupt inne i skogen kan människans sinnen så småningom lära sig att märka att vi verkligen är många här – tusentals olika djur, växter och svampar, och alla har sina egna behov och sin egen plats i helheten. I bästa fall kan den här insikten väcka en djup respekt för naturen. Urskogarna kan alltså uppfostra människor till naturvårdare, och därför är det viktigt att beskydda dem för alla levande organismers gemensamma framtids skull.

Texter: Anni Kytömäki och Risto Sulkava (avsnittet om klimatet)